Rapport EYOF

Bild: Sveriges judotrupp till EYOF i Baku 2019.
Från vänster: Viktor Carlsson, Tova Granberg, Ella Andersson, Miljohn Maxlin, Karl Bååthe.
Foto: Eddie Olsson.

Till Europeiska ungdomsolympiska sommarfestivalen, EYOF, åkte för svensk judos räkning Miljohn Maxlin, Karl ”Kalle” Bååthe, Tova Granberg och Ella Andersson samt undertecknad (Viktor Carlsson, assisterande förbundstränare) tillsammans med resten av den svenska truppen på ungefär 50 personer. EYOF, är ett speciellt arrangemang där hela idén bygger på att upplägget ska vara så likt ett riktigt OS som möjligt, men med fokus på prestation istället för resultat. Det handlar helt enkelt om att ungdomarna ska få chans att tillskansa sig så pass mycket erfarenhet att den dagen de aktiva kvalificerar sig till ett riktigt OS kommer de inte överväldigats av den tsunami av uppståndelse som florerar kring hela eventet. De kan förhoppningsvis istället behålla fokus på den egna tävlingsinsatsen. Någonting som är viktigt eftersom OS endast är vart fjärde år och långt ifrån alla får uppleva mer än ett.

Inför EYOF har ungdomarna varit på tre läger, två lite längre i Kroatien och Österrike samt på landslagets sommarläger i Göteborg. Fokus på dessa läger har primärt legat på att ungdomarna ska få så kvalitativ randori som möjligt och att få repetera sina judokoncept mot de bästa ungdomarna i Europa. Några exempel på det är att följa planen mot höger respektive vänsterspelare eller att veta när man ska spela defensivt kontra offensivt. För här någonstans finns kärnan i vad EYOF handlar om – långsiktiga förberedelser. Landslagets mål är att dessa ungdomar en dag ska kliva upp på mattan på ett riktigt OS och därför blir all den träning som ungdomarna genomför, förövrigt med bravur, en del av det uppfyllda målet. Det är faktiskt fortfarande den genomtänka träningen som leder ungdomarna mot ett framtida OS. 

Tillbaka till Baku. Det handlade alltså om att försöka genomföra det koncept som ungdomarna hade tränat på hela sommaren, och även långt innan dess. Den som lyckades bäst med detta var Ella Andersson. Ella lyckades att slå in sin starka högerarm och ofta dominera greppningen, även mot de som än så länge är ett par nummer för stora. Och dominerar man i greppningen – ja då ökar radikalt ens chanser att även kasta. Förutom träning och tävling hann ungdomarna med att byta pins, titta på andra idrotter, gå in med resten av det svenska laget på invigningen.

/Viktor Carlsson, assisterande förbundstränare.

Texten publicerad av: Kristin Johansson.

Meny